Många av oss från Tornedalen är tvåspråkiga, medan andra inte var/är det. Jag för min del hade två “handikapp” när jag började skolan i Övre Kuivakangas 1960: jag talade mest bara meän kieli och jag var vänsterhänt.
I skolan skulle det bara talas svenska, annars fick man en reprimand. Vår grannfru hette Märta Mettävaino och var småskolelärarinna, och när jag besökte hennes son, min bästis, hemma hos dem, sa hon att jag alltid skulle försöka prata svenska, vilket underlättade något när skolgången började. Själv har jag inga minnen av att jag eller mina bröder hade några större svårigheter i skolan, trots att vi bara vi fick tala svenska inom skolans väggar. Visst viskade vi på finska=meän kieli då och då till varandra för att underlätta kommunikationen mellan oss.
”Jag hade kunna fått ett språk gratis om mamma och pappa valt att prata det även med oss barn, men det blev inte så”, berättar Charlotte Kalla. Många tycker likadant och varför inte föräldrarna gjorde det, har säkert sina orsaker, men synd är det. Tvåspråkighet är ju bara till fördel för en person.
Att vara vänsterhänt vid den här tiden hade också sina utmaningar. Min lärare försökte verkligen lära mig att skriva med högerhand, men gav upp, och jag fick fortsatt vara vänsterhänt. Tur att denna tvång i skolan i Sverige upphörde just i början av 60-talet, och Hilja, min lärare i klass 1 och 2, var snäll och förstående.
Hör här på vilket sätt Kalla vill lära sin son om meänkieli och om sina rötter.
Skrivet av Sture Svanljung, vänsterhänt men tvåhänt med datorn.