Följande är ett kort utdrag ur Föreningen Haparandapojkarnas årskrönika mellan åren 1940–1990.
Föreningen Haparandapojkarna bildades den 28 september 1940 på restaurang Reisen på Skeppsbron i Stockholm.

Det var tolv herrar som samlades med syftet att bilda en förening för utflyttade Haparandabor i området kring Stockholm och Uppsala. De båda initiativtagarna till stiftelsemötet var bröderna Einar och Hjalmar Hammarén. Enligt tradition har föreningen än idag sitt säte i Stockholmstrakten och alla styrelsemöten hålls i huvudstaden, oftast via nätet.

Alla grundarna var mycket framåt och hade sökt sig söderut för att studera och göra personliga karriärer. Redan då var Stockholm ett av de vanligaste målen för dem som lämnade Tornedalen.
I den första styrelsen som man satte ihop hittade man grundarna. Till ordförande valdes Gunnar Gunnarsson, professor i slaviska språk vid Uppsala universitet, till vice ordförande valdes lektorn och filosofie licentiaten Erland Lindbäck.

De andra grundarna av föreningen var advokat Håkan Utterström, apotekaren Hagbard Svanberg, bankir Karl Green och Einar Strömberg, chef för Nyman & Schultz resebyrå. Även Bengt Wigart, som byggde upp landets största inkassobyråer, Ragnar Engström, från Nordiska Kompaniet, Gösta Hjelm, bankkamrer och reservkapten samt Knut Falk, känd som signaturen Minimax i riksorganet Stockholms-Tidningen var alla med och grundade föreningen. Gösta Hjelm höll bland annat i föreningens ekonomi i mer än tjugo år.
När man valde namnet på föreningen ville man att det skulle påminna dem om sin hemstad och om de egna pojkbragderna. Einar Hammarén föreslog först namnen Haparanda-pojkarne men det tyckte inte Gunnar Gunnarsson var en bra idé. Formen med –e var mellansvensk och Gunnar tyckte att man skulle tillämpa sin egen dialekt och kalla föreningen Haparandapojkarna – och så blev det.
Man bestämde att alla skulle få vara medlemmar, dvs. alla som fötts eller vistats i Haparanda eller ”trakten däromkring”. Dock var inte kvinnor välkomna som medlemmar i föreningen. Från första början var medlemsvärvningen i själva Haparanda en succé. Man beslutade att ta ut en årlig avgift av medlemmarna för att bygga upp en föreningsekonomi.
Redan i början av föreningens existens diskuterade man att ta fram en Haparandasång. En dag skickade en anonym skribent en Haparandatext till melodin Jungman Jansson. Den 8 januari 1941 provsjöng man sången för första gången. Låtskribenten visade sig senare vara föreningens grundare Einar Hammarén.
Under årens lopp har Haparandapojkarna ofta och gärna stöttat sin hemkommun. Det har varit genom bidrag, gåvor, kulturstipendium och varje år får en elev på Tornedalsskolan i Haparanda ett stipendium från Haparandapojkarna som bevis för att eleven visat sig vara en god kompis under året.

En annan anekdot var efter att kyrkan i Haparanda brann ner. Föreningen diskuterade under en lång tid att man borde bidra till uppbyggnaden och restaureringen på något sätt. Vid den tiden så var Ragnar Engström ordförande i föreningen och han hade länge kämpat för att man skulle ställa upp en älvsnipa i kyrkan som skulle symbolisera staden vid älven.
Detta var något som de övriga medlemmarna inte ville gå med på. Istället kom man tillsammans överens under styrelsemötet 1967 att Haparandapojkarna skulle bekosta renoveringen av silverkistan (kollektkistan) som skadats i branden. Gåvan var mycket uppskattad men i efterhand upptäckte föreningen att renoveringen hade varit mycket mer kostsam än man kalkylerat med. Föreningen fick ta ett banklån som de inte lyckades betala bort förrän 1973. Detta blev i stort hål i kassan för en förening som fram till den här incidenten haft en mycket god ekonomi.
Under föreningens levnadsår har man med jämna mellanrum diskuterat om flickor skulle få bli medlemmar i föreningen. Under ett styrelsemöte under 1970 uppstod en livlig diskussion kring frågan och man kunde konstatera att flickornas medlemskap snart skulle aktualiseras. Det skulle dock dröja några år innan något började hända.
Under FN: s kvinnoår 1975 föreslog Thomas Utterström att flickor skulle få bli fullvärdiga medlemmar. Ärendet gick vidare till styrelsen som under våren 1976 skickade ut en enkät till medlemmarna med fyra förslag:
1) allt oförändrat
2) damsektion utan ändring av föreningens namn
3) flickor medlemmar utan namnförändring
4) hembygdssällskap för kvinnor och män med nytt namn, t ex. Haparandagillet.
Knappt 20 % av medlemmarna svarade och de flesta valde alternativ 1 eller 2. Men Thomas Utterström gav sig inte. Revisorn Birger Olsson erinrade sig dessutom om att stadgarna egentligen tillät kvinnor att vara medlemmar. I stadgarna kunde man läsa att ”Medlemskap i föreningen kan erhållas av personer, som fötts eller vistats i Haparanda…” Och då blev det ju givetvis svårt att neka kvinnorna tillträde. Under årsmötet 1977 ändrade man i stadgarna till män och kvinnor.
Men detta var inte slutet på historien. Många av de äldre medlemmarna klagade och styrelsen valde och gå på deras linje. Så under styrelsemötet 1978 kompromissade man och tillät kvinnorna att starta en egen damsektion.
Det skulle dröja några år innan Thomas Utterström gick vidare men under årsmötet 1981 föreslog han helt enkelt inval av en rad olika kvinnor. Denna gång vann hans förslag en stor del av de närvarandes samtycke. Efter det har medlemskapet slutat vara en omstridd fråga i Haparandapojkarna.
* * *
Föreningen Haparandapojkarnas bildas enligt följande protokoll från 1940:
